Nu mår jag lite bättre.
Jag drog iväg ett sms till H som inte var alltför snällt men det visade iallafall hur trött jag var.
Strax efter det så ringer telefonen o jag tror naturligtvis att det var han som ringde i lite oro. Men ICKE!
Det var istället en vän från förra föräldragruppen som var i stan. Vi har inte träffats sen i sommras. Hon ville såklart träffas. Först kände jag: Ånej, jag orkar inte. Men i samma stund så insåg jag att det kunde vara rätt så skönt att komma hemifrån.
Jag tog lilltjejen under armen o for i väg till stans fik. Där satt vi o talade i över två timmar.
H ringde undder tiden, säkert för att kolla var jag var eftersom jag inte hade talat om att/vart jag for eller när jag skulle komma hem igen. JAg vet inte vad han ville för jag orkade inte tala med honom där. Vrång som jag är.

Men när jag kom hem så hade vi ett litet snack, som vanligt blev det väl inget nytt sagt mot vad det bryukar vara under dessa "svåra" stunder.
Som tur är så är de inte så ofta, väldigt sällan egentligen. O sen så varar de inte så länge, ett par timmar.
Som plåster på mitt rödgråtna ansikte fick jag 3-rätters "kinamat" till kvällen. MUMS, I like!

Så nu är jag proppmätt, nöjd med livet igen, inte utvilad men bättre.
Lilltjejen sover redan o lillkillen håller på att somna, får saga just nu. Kvällen ser ut att bli lugn o jag ska sätta mig i soffan o ta igen den sockstickning som jag hade planerat skulle bli av idag.

Tar nya tag imorgon!