Vilken känslan

Det var en konstig känsla idag när jag var på gymmet. Kom jag på när jag gick därifrån.

Fick hjälpa en helt främmande kille med hans vikter, skulle bara vara hans säkerhet ifall han inte orkade sin skivstång. Lilla jag, ska jag hjälpa dig som lyfter 60 kg? Det orkar väl inte jag.
Men det gick bra, eftersom det inte är jag som ska lyfta allt, lite får han väl gör a själv....;)

Efteråt stod vi o talade lite vid kaffemaskinen. O vad pratar man med en främmande kille om på ett gym? Jo PROTEINPULVER såklart.

-Vad har du för smak i din shake?
-Choklad, vill du smaka?
-Nä, jag håller mig till min hallonsmak.

O så var snacket igång samtidigt som vi står med varsin proteinshake. Smaker, sammanställningar, proteinpannkakor, muskelbyggnad osv
Hmmm, börja man bli gymnörd???   Lilla jag???   Nä!!!

Detta hade varit totalt otänkbart för ett år sen.
Det är samtidigt en häftig känsla, jag ser det som ett otroligt friskhetstecken. Jag är på väg ut ur min egna satta "handikappstämpel".

Det, det är en känsla som är ett WOW- + HALLELUJAMOMENT.